Någon hönsmamma har jag aldrig varit, inte ens när dom var små. Det är klart att man vill skydda dom från allt ont som kan hända. Men samtidigt så måste de ju få prova och se att de klarar av vissa saker, hur ska dom annars kunna bli rustade för livet.”Allt här i livet är inte roligt sa jag tydligen” lite då och då. I tonårsåldern då? Nä, inte ens då ! Tvärtom det var en härlig tid! Jag är så himla stolt över mina döttrar, alla tre, som blivit så fina, varma och goda människor. Omtänksamma och med ett stort rättvisepatos. De har alltid stått på den svages sida om ni förstår! Dom kommer aldrig att försvinna i någon grå massa. De både hörs och syns:-) och vågar ta plats. När min mamma envisades med att kalla dit min syster så fort jag kom till henne kunde jag inte förstå varför, för än nu, när mina flickor blivit vuxna. Det är en sådan go känsla när man har dom nära sig och se att dom också tycker det! Eller känner dom som jag gjorde? Nej det tror jag inte! Nu är det ju en som fatt
