Formtoppen (snodde några bilder)

Å så kom hon då! Yngsta dottern! 

Hem för att träffa släkten och gå Formtoppen. Till stor glädje för oss alla.

Jag körde Åsa direkt till Marie där hon skulle sova. Hon blev kärleksfullt emottagen inte bara av storasyster med familj, även Malala var kärleksfull. Så go!

Gun och jag startade upp vid sju dagen därpå och körde till Liljeholmen.Vi startade vid nio tiden. 

Och efter att vi stannat till i Ludvika och käkat så fortsatte vi och landade i Lima på eftermiddagen

  Så fantastiskt roligt med alla tre döttrar i bilen. 

Vilken skatt jag har!

Det var ett flamsande utan dess like. Så roligt! Vi hann även avhandla lite annat på väg upp till Lima/Sälen!

Tjejerna körde sedan vidare mot Källfjället och mötte upp sin far som sett fram emot detta under en längre tid.

Jag installerade mig hos Viola. Min "gamla" svägerska som jag träffade första gången 1962. 

Då hon var 12 år. Sedan har hon och mina andra fina svägerskor följts åt i vått och torrt. 

Det är stort! 

Vi ses inte så ofta så det blir några intensiva och jättetrevliga dagar.

 Ett alldeles eget hus har jag när jag kommer. Så häftigt. Den här våtrums tapeten är jag så fascinerad av. Visst är den häftig?

Tapeten i hallen likaså.

De känns på nåt sätt som tiden har stannat.

Vi samlades på lördagen vid lunchtid vid Högis. Vi hade alla valt att springa;-)5 km

(se vilken gullig mössa Gun köpt till sin lillasyster)

 Viola som är skygg för fotografer lyckades nästan gömma sig bakom Åsa 

Hela gänget!

Vi värmer upp med hjälp av Friskis och Svettis innan start

Inte något lätt spår. 

Första km var bara uppför och väldigt stenig. Jag lyckades ändå ta mig i mål utan att stå på örona. 

Ewy 

Mitt fina sällskap hela rundan. Vi tog oss i mål under timmen, 59.05  

Det tyckte vi var bra!

Efter den obligatoriska våfflan vid målgången blev det after run. 

Linda lockades upp på scen och fick sjunga med killarna i bandet, till kusinernas stora glädje. Hon tyckte dock inte det var så roligt;-)

Åsa hörde också till dom som fick mycket uppmärksamhet. Någon (Veronica) hade skvallrat att hon åkt ända från Australien får att springa Formtoppen. Det blev mycket förvecklingar där från killarna i bandet. Åsa som är lite blyg tyckte nog att det blev lite pinsamt

Kvällens stora överraskning. 

Pojkkusinerna Ingemar och Christer dök plötsligt upp! Som ni ser hade vi så roligt. Det är ett högljutt sällskap må ni tro. Jisses så det skrattades. Det pratades bland allt annat, minnen så klart, men även släkthistoria. "Ungarna" börjar också komma i den ålder där sånt är intressant.

Kvällen avrundades med musik squiss.

Tänk att vi lyckades få ihop så många. 

Viket gäng! 

Vi fick bryta upp lite tidigare än de andra eftersom vi skulle upp 05.30 på söndagen

Det var knappt så man hann uppfatta att hon var här, innan det var dags att säga hejdå. 

Men vi ses i december igen

Tack alla för några fantastiskt trevliga dygn då vi tränat skrattmusklerna till det yttersta.