Hej och tack

 

Min gamla cykel, som inte var så himla gammal, stals vid tunnelbanan i början på sommaren. Och har man inte bil så behöver man en cykel. Jag hittade en, som jag tycker; är det snyggaste cykel som finns. Ni som känner mig vet att det här är min färg. Det står Karin på den sa Marie och det tycker jag med. Som tur var sa  Marie att hon trodde att man fick köpa den omonterad i kartong! Jag ringde Biltema i Botkyrka som bekräftade att så var fallet och det skulle dom ha fem dagar på sig för att montera. Efter lite påtryckning så gick det att få den monterad och klar på en dag. Så jag tog buss och tunnelbana till Alby. Man får se mycket utav Stockholms förorter som man fortfarande inte varit i tidigare genom bussfönstret.

Jag hade bestämt mig för att cykla från Alby till Stureby. Vilket jag också gjorde. Mamma fick tillbaka på skatten och jag tror att hon skulle bli glad om hon visste vad jag gjort för pengarna. Då var det ju inte mer än rätt att visa upp vad jag köpt. Så jag köpte ljus, blommor, lunch smörgås och trampade till Lilla Dalens minneslund där mamma och Harry vilar.Det är en så fantastiskt vacker plats. Och förresten så har jag väl inte tänkt så mycket på själva ordet minnesplats. Men det slog mig när jag  satt där och funderade. Det är ju så här det ska vara. Man sitter ner och minns väldigt mycket roligt vi haft och mycket som hänt under livets gång. Jag satt säker där i en timme i solen och tänkte på dessa två människor som betytt så mycket för så många. Deras hem stod alltid öppet för den som kom och det var många!

Jag är inte här så ofta men när jag är här så passar jag på att äta lite lunch och tänka på dom båda. Nästan som meditation. Man blir rofylld och lugn. Det enda man hör är vatten som porlar och trädens sus. Underbart!

. Minneslunden som blev färdig bara något år innan Harry gick bort.

När Gun och Marie var små tillbringade vi många gånger någon semestervecka med mamma och Harry på Slandön i Mälaren. Kolla min frisyr! Och det här kortet har inte Harry tagit.

Utan det var så här dom flesta bilder såg ut. Jag har ett helt album fullt med såna här bilder. Oj vad vi skrattat åt Harry som fotograf! Jag har ingen aning om vilka dessa är. Det kan vara jag och Eddie. Jag tycker jag känner igen handväskan!!

När jag suttit gott och väl en timme så var det dags att säga hej och tack för denna gång. På fälten vid Hågelbygård var det loppis och jag har aldrig sett så mycket folk där tidigare inte ens på danskvällarna.

Så jag trampar vidare ner mot Tumba förbi Tuna och sedeltryckeriet och mot Tullinge. Där får jag sällskap av en vårtbitare, tror jag dom heter? Herre Gud så mycket backar det är ända från Tumba till Stureby. Och inte finns det cykelväg hela biten heller utan man måste in i bostadsområden och snurra. Vilken tur att man har en GPS i mobilen, annars hade jag väl snurrat runt än!

Förbi Huddinge där jag höll på att bli påkört av en bil, vi bromsade så det skrek i däcken på både bilen och cykeln. Jag vet faktiskt inte hur lång tid det tog men jag räknade ut att det blev ca tre mil. Men med en ny cykel var det inga problem, lite öm i baken bara.

Söndag skulle jag åkt till Hägerstensvägen på loppis men hade tyvärr glömt bort att jag bokat tvättstugan mellan elva och två, som har fått helt nya maskiner, tumlare och torkskåp nu i veckan som varit. Under tiden knackade grannen på och bjöd på lunch. Underbara Gunnar, Terese och lilla Tora som snart ska få ett syskon.

Tack för titten och var rädd om varann!